- Glas ska helst diskas för hand. I diskmaskin ska glas alltid diskas med skonprogram och aldrig över 60°C.
- Om dina glas skulle bli »matta«, fukta en trasa och salmiaksprit och gnugga bort beläggningen. (Gamla glas med fel sammansättning får ibland mjölkigt utseende, men det är inte beläggning, det kan man inte göra något åt.)
- Förvara glasen om möjligt upp och ner.
- Se till att glasen står stabilt i diskmaskinen och inte slår emot varandra. Ställ dem helst i överkorgen.
- Torka glasen noga efter diskningen så att inget vatten kan torka fast.

bilden är från Antik&Auktion nr7/8-1998

Alla övriga bilder är tagna av mig och föreställer egna arbeten.

VAD ÄR GLAS

Glas är en oorganisk smältprodukt, som utan att kristallisera, blir hård och spröd vid avkylning. Glas bildas då råvarorna värms upp till så hög temperatur så att de smälter.
För att framställa glas krävs:
- Glasbildare: sand, borsyra,
- Flussmedel: soda, pottaska,
- Stabilizatorer: kalksten, baryt och litium.
Råvarorna smälts i s k deglar och ugnarna värms idag med elektriska element. Glas börjar mjukna vid cirka 500 Celsius grader och blir lättflytande vid 1500 grader. Denna egenskap gör att det är möjligt att bearbeta och formge det under den tid det tar för glaset att stelna från cirka 1100 och ner till cirka 500 grader.
Glas är dålig värmeledare, detta innebär att de spänningar som uppstår under bearbetningen, måste utjämnas, och glaset måste kylas under kontrollerade former sakta i en sk kylugn. Annars kan glaset lätt självspricka.

OM PLANGLAS

länk till Selins glas som beskriver planglas

OLIKA DEKORERINGSSÄTT

< Ytgravering (kasning)

Nutidens gravyrapparat är som en penna med roterande stift av olika slag. Det finns bland annat diamant och karborundumstift i olika former, dimensioner och grovlekar, samt gummitrissor och koner till polering.
Man ritsar på glasets yta, likt att teckna med en vit penna på svart papper. Att ritsa på glas kan man göra även med en billigare hobbymaskin ändå kan man åstadkomma relativt fina motiv.

< Djupgravering

Vid djupgravering bör man använda en starkare maskin än ovan, som har hastighet upp till 25000 varv/min. Man varierar hastigheten mellan 5000 och 20000 varv/minut, för att uppnå olika grova ytor, och härmed skiftningar i nyanserna. Den graverade ytan är som ett avtryck i våt sand. Eftersom de roterande stiften avverkar glasets blanka yta och gröper ur motivet millimeter efter millimeter, så är detta ett tidskrävande, mödosamt arbete som kräver stor noggrannhet och tålamod. Samtidigt får man skydda sig mot både glasdamm och oljud.
Denna teknik lämpar sig utmärkt på färgat glas också. Se mer om det vid graal, Överfång-underfång.

< Koppargravyr

Äldre glas var graverade med s k koppargravyr med smärgel, d v s en slipmaskin med små roterande koppartrissor och slipmedel. Man använde slipmedel blandat med vatten och det resulterade blankare ytor än gravyrer utförda med gravyrpenna.

< Dekorslipning

Slipning ger liknande påverkan på glasets yta som gravering, men det görs med en större maskin som har liknande fast mellanstora roterande skivor på en fri axel. Dessa skivor kan vara av olika stenar (ex. karborundum eller korund) eller belagda med industridiamant. Vid slipning lyfter man glaset mot den roterande skivan. Man använder olika hastighet och vatten behövs för avkylning. Även om skivan sitter på en fri axel, har man begränsningar att komma åt vinklar på glaset. Därför bör man planera motivet noga med hänsyn till glasets storlek och form. Olika slipskivor med olika material, vinklar och radier åstadkommer olika "avtryck" på glasets yta och gör att man kan göra avancerade mönster. Ju större skivor, desto rakare linjer man åstadkommer. I tjockt glas kan man slipa djupa mönster, på tunna glas blir linjerna tunnare och man väljer skivor med planare profil för att få större "avtryck".

http://www.youtube.com/watch?v=JlO0CkopyMA&feature=related

Vanligtvis skärslipar eller blomslipar man utsidan på runda former som vaser, skålar med mera, endast planare ytor som t.ex fat tillåter att man slipar på insidan.

< Djupslipning

Som det framkommer av namnet, slipar man djupa skåror i glas. Därför använder man först stora grovkorniga slipskivor, sedan går man efter med en finare skiva i samma spår. Motiven blir djupa raka linjer. Den metoden kan man bara göra på tjockväggiga glas, och helst kristallglas, i o m att blyet i helkristallen gör glaset mjukt, det sliter mindre i verktyg och efter poleringen får glaset en vacker lyster.

< Polering

Mekanisk polering sker med pimpsten och trä-, kork- eller filtskivor. Man använder finare tennaska sedan för att få en helt blank yta. Kemisk polering av helkristall görs med att doppa glaset i ett bad bestående av fluorvetesyra, svavelsyra och vatten i lika delar. Det kallas för syrapolering och till det krävs miljötillstånd.

< Facettslipning

Till facettslipning använder man ett s k planverk. Det ser ut som en kvarnsten som roterar horisontellt. Man måste ha ett jämnt flöde med karborundumsand och vatten, så att glaset inte blir upphettat av friktionen. Man trycker glaset mot den roterande skivan som gör raka detaljer på den runda glasväggen. Även i det fallet måste man arbeta med tjockväggiga glas. Skivorna till planverket kan se olika ut, och ge olika resultat, grov eller fin yta. För att få ytan helt blankt, får man polera glaset mekaniskt eller kemiskt. Man kan också kantslipa och bottenslipa tjockare glas med planverk.

< Ytblästring

Blästring innebär att man sprutar blästersand med tryck mot glaset. På så sätt skapar man ganska enkelt en matt yta. De ställen som inte ska bli matta skyddas av en tjockare tejp eller schabloner. Till komplicerade figurer kan fotografiska schabloner användas. För att blästra bör man använda ett blästerskåp med utsug, skydda sig mot damm och använda gummihandskar för att skydda huden från sanden som sprutar med högt tryck. Beroende på vilket tryck och vilken sorts blästersand (t ex aluminiumoxid eller kiselkarbid) man använder, blir det olika resultat. Ju finare sand, desto lenare yta. Man kan variera trycket och få fram en "airbrush"-liknande effekt så att ytan inte blir helt vit.

< Djupblästring

Det framgår av namnet att djupblästring ger ett djupare mönster och gör att man kan arbeta fram en tredimensionell bild. Detta kan göras med schabloner i flera steg eller på fri hand. Om man arbetar med schabloner, tar man bort detaljer i omgångar mellan blästringarna. Man kan använda alla sorters material runt glaset som håller emot trycket från blästersanden, ex hönsnät, metalltråd eller gummiliknande material.

< Etsning

Etsning är en behandling av glasytan med fluorvätesyra eller fluorsalter i vattenlösning. Ytan blir matt eller blank, beroende på typ av glaskvalitet och behandlingssätt. Metoden liknar till batik. Man stryker vax eller paraffin över glaset, och man ritar med en nål eller annat verktyg som tar bort fläckar av vax/paraffin. Sedan badar man glaset i fluorvätesyra. Vaxet tas bort med varmt vatten. Det mest kända etsade glaset är Remmaren.

Det finns också möjlighet till mönsteröverföring, exempelvis med en s k pantograf. Originalet graveras på en metallplatta, styrnål följer mönstret och länkarmarna rör sig efter det.

< Målning

Färgen för målning av glas utgörs av en lättsmält, pulvriserat glas, även kallat fluss. Till detta fluss sätts färgmedel, metalloxider. Flussens smälttemperatur måste ligga under mjukningstemperaturen på det glas som ska dekoreras, och det är olika vid olika sorters glas. Flussen blir ett med glaset efter bränning. Det finns transparenta (genomsynliga) och opaka (icke genomsynliga) färger.
Glas kan målas med olika verktyg som t ex pensel, spruta, eller stöpplas med svamp.

Man använder emaljglasfärg, lysterfärg, organisk färg eller ädelmetall. Glas som ska målas måste rengöras noga. Ofta blandas färgpulver med en terpentinblandad, tjock linolja på en glaspalett. Därefter appliceras färgen på olika sätt beroende på om man vill ha en slät, jämn färgyta, ett optiskt mönster eller ett reliefmönster. Färgen bränns i en ugn i över 500 grader. Hur länge och vid vilken temperatur beror på glasets och färgernas sammansättning. Eftersom gaser bildas, krävs god ventillation. Idag finns även hobbyfärger som kan brännas på lägre temperatur i vanlig hushållsugn, dessa färger ligger dock bara utanpå glasets yta och dessa glas är inte lämpliga till mer än prydnad.

Blyinfattning och Tiffanyteknik

Planglas har en mängd användningsområden, både konstnärliga och funktionella. Det kan vara helt slätt och ofärgat som i fönster, men också enfärgat, mönstrat eller med en struktur på ytan. Några metoder som används är blyinfattning och Tiffanyteknik. I båda fallen börjar man med att göra ett originalmönster i skala 1:1 och numrerar bitarna. En kopia av originalmönstret används som mall då bitarna skärs ut. Vid Tiffanytekniken skär man ut bitar av flerfärgat och strukturerat planglas och därefter slipas kanterna. I stället för bly använder man en självhäftande kopparfolie som tejpas på de avrundade kanterna och löds sedan ihop i en tredimensionell form.

Limning

Det krävs speciella lim för att sammanfoga glas med glas eller med andra material. Vanligt epoxylim bör inte användas eftersom en sådan fog kan släppa då den åldras.
UV-lim är ett klart lim som ger tunna, starka fogar som inte gulnar. Det härdar genom att man belyser det med UV-ljus från en UV-lampa. När ljuset hindras, som då man har ett opakt eller mycket mörkt glas, finns det tillsatsmedel som gör att limmet härdar ändå.
För mjuka, lite tjockare fogar, kan silikonlim (akvarielim) användas där det inte gör något att fogen är lite grumlig. Limmet tål fukt och kan vara både transparent och färgat. Det ger en stark och flexibel fog. Det gäller dock att leta upp en sort som inte gulnar. Silikonlim kan även användas då man limmar ihop glas med andra material.

Att skära och kantslipa glas

För att skära och bryta glaset används en glasskärare med skärolja och en bryttång. Det finns olika glasskärare, på bilden ovan ser ni MIN favorit. Tunnare glas kan man kantslipa på en bandslipmaskin med vattentillförsel, och polera med korkband eller korkskiva, också med vatten. Man kan också polera glas med tennaska och pimpsten.

Ugnsgjutning, varmgjutning, sandgjutning

Gjutning är benämningen på flera tekniker för att forma glas i någon slags gjutform. De vanligaste teknikerna är ugnsgjutning (se pâte de verre) , varmgjutning och sandgjutning.
Formar kan göras av olika material som stål, grafit eller till och med sand så länge som formen tål den höga temperaturen av det smälta glaset som kan vara mer än 1300°C.
När man ugnsgjuter glas kan man t ex fylla formen med bitar av planglas eller flaskor.

Ungsgjutet glas

Därefter låter man glaset smälta i formen i en ugn. När man varmgjuter glas är glaset redan smält då det hälls i formen. Vid sandgjutning används sand blandat med bindemedel för att tillverka formen. Sandformen fylls sedan med lättflytande glas.
Ibland används en gasbrännare för att flampolera glasets ovansida för att ta bort märken och förbättra ytans utseende. Då glaset smält ut i formen måste det kylas långsamt under kontrollerade former i en kylugn. Tiden och temperaturkurvan är viktig för att det inte ska uppstå spänningar i glaset som gör att det kan spricka senare.

Fusing/Slumping

Glasfusing, också kallad för laminering, är när glasskivor sammanbränns på över 800 grader. 3 millimeters glas i olika färger kan användas av samma sort med samma utvidgning, ovanpå varandra. Glastrådar, kross och glaspulver kan läggas på som dekor. Man kan också prova att lägga in t ex metallfolie, glimmer, fiberglasstrån eller löv mellan glasskivorna.
För att glaset inte ska fastna på underlaget i ugnen används en speciell glasseparator eller ett fiberpapper.
Det färdiga resultatet blir en alltid 6 mm tjock planglasskiva. Den läggs sedan i en form, preparerat med separator, och slumpas, formas till önskad design i en andra omgång bränning på över 700 grader. Glasplattan mjuknar och sjunker ned i, eller över, formen och får stelna. Efter formningen kyls glaset på ett kontrollerat sätt.

Lampworking

Det svenska ordet för "lampworking" eller som det också kallas "flameworking" är lamparbete. Det är konsten att bearbeta småbitar glas i en gasollåga. Tekniken används till exempel för att tillverka små glasskulpturer och konstglaspärlor eller för att forma delar av större pjäser.
Man utgår från en glasstav eller ett glasrör som fästes på en metallstång som används som handtag då man bearbetar glaset. Glaset värms med en gasbrännare och formas fritt. Det sättet är lämpligt för tillverkning av sköra, små ting, eftersom man kan bara värma en liten yta av glaset och lätt kan uppstå spänningar.

Mosaik

En mosaikstav är en glasstav som tillverkats av hopsmält glas i olikfärgade lager. Det hopsmälta glaset dras ut till en glasstav. I tvärsnittet av staven framträder en bild likt spiralmönstret i en rulltårta. Eftersom Italien har en lång tradition med tekniken är de flesta begrepp kring detta på italienska. En sådan mosaikstav är exempelvis Millefiori, där tvärsnittet ser ut som ett blom- eller stjärnmönster.

Pâte de verre

Det är på franska och betyder glaspasta. Det är en speciell form av ugnsgjutning som ger ett opakt eller halvopakt glas med ett speciellt sprött utseende. Under jugendperioden skapades t ex vaser med reliefdekor av blommor, insekter och kräldjur i denna teknik. Man börjar med att tillverka en modell i lera, vax eller något annat lämpligt material som lätt kan tas bort. Med utgångspunkt från modellen görs en eldfast form t ex av en blanding av gips, kisel och talk. När den har torkat tar man bort ursprungsmodellen och gör rent formen. Färgpulver blandas först med vatten och tapetklister så att det sitter fast där man sätter det. Glaset krossas så att kornen får samma storlek som strösocker. Större och mindre korn kan användas som effekter. Glaset tvättas, torkas och mixas med färdigblandat tapetklister. Mixen bör vara slät och kan eventuellt blandas med pulvriserad färg. Det är också möjligt att experimentera med att blanda in olika material som metall, sand, tegeldamm, glimmer m.m. Den färdiga glaspastan packas i formen som bör vara våt för att hjälpa glaset att fastna på ytan. Därefter ska glaset in i ugnen. Ugnen bör vara så varm att glaspastan precis sintrar (klibbar) samman vid ca 750 C°. Tid och temperatur beror på vilken sorts glas man använder, formen, tjockleken på glaset och hur mycket man vill att glaskornen ska smälta samman. Till sist kyler man glaset under kontrollerade former i en kylugn.

Glasblåsning

Glasblåsning används då man vill göra relativt tunna glas som utgår från en rund form. Tekniken utnyttjas ofta för att tillverka olika slags kärl som skålar, fat eller dricksglas.
Vid glasblåsning är utgångspunkten smält glas. Det behövs en smältugn där mäng (blandade glasråvaror), skärv (glasbitar) eller pellet (blandade glasråvaror som rullats till kulor) smälts vid ca 1400 oC. När råvarorna smält och glaset är färdigt kan man börja forma glaset. Det ska då ha ungefär samma konsistens som rumstempererad sirap och vara ca 1100°C.
Det viktigaste verktyget vid glasblåsning är glasblåsarpipan som är en ihålig metallstång. I ena änden finns ett munstycke för att blåsa in luft. I den andra änden sitter en så kallad navel som används för att fånga an (ta upp) glas ur ugnen. Glasblåsarpipan snurras hela tiden i jämn takt för att glaset inte ska rinna av. När glaset centrerats på pipan kan luft försiktigt blåsas in och bearbetningen av glaset starta. Det kan göras genom att svänga pipan, välsa glaset (rulla det) på ett välsbleck eller forma det med verktyg och formar. Verktygen kan t ex vara blött tidningspapper, skopor eller speciella glassaxar.
När glaset fått rätt form blåser man upp det till den storlek man vill ha. En puntel (metallstång) fästs i botten på glaset, pipan tas bort och sedan bearbetas glasets andra ände. Eventuellt behöver glaset värmas i en invärmningsugn ett antal gånger under formningen beroende på hur komplicerad form glaset har. Om glaset blir för kallt stelnar det och går inte att forma längre. När glaset är färdigformat knackas det av från punteln och ställs in i en kylugn. Där sänks temperaturen kontinuerligt för att ta bort spänningar ur glaset så att det inte ska spricka.

Dekorering av färgat blåst glas

< Ariel

Man bearbetar ett ämne bestående av flera lager olika färgskikt i olika djup. Sedan blir glaset uppvärmd igen, doppad i smält glas och blåses upp. Resultatet karakteriseras av att förutom mönster i olika färger ingår olikformade blåsor som bildar luftiga formationer runt de färgade mönstren. Namnet kommer från Ariel, luftanden i Shakespeare´s "Stormen".

< Graal

Man tillverkar i hyttan ett s.k. ämne som består av flera lager glas med olika färger, på en kärna av klarglas, s.k. post. Man får fram motivet med att gravera bort de olika färgskikten på denna miniatyr. Eftersom färsskikten är väldigt tunna, får man vara väldigt varsam med att gravera fram motivet och få nyanser. Sedan lämnar man tillbaka ämnet till hyttan för att genom upprepad invärmning, överfång av klarglas och uppblåsning, få den slutgiltiga formen. Motivet syns inuti glaset. Namnet graal kommer från den heliga graal ur Frödings saga.

< Kraka

Ett nät dras över en post med överfångsglas och sandblästras. Därefter dras ett lager med klarglas över och små luftbubblor inkapslas i fördjupningarna efter nätet. Namnet Kraka kommer från vikingasagan om Ragnar Lodbrok, då hon kom insvept i ett fisknät när hon inte fick vara varken påklädd eller naken.

< Optikblåst glas

glaset blåses i en optisk form, med ryggar/räfflor, vilket ger väggförtjockningar. Resultatet blir en ljusbrytande optisk effekt.

< Pressglas

Glas som formats i en mekanisk press. Fram till 1940-talet med handkraft, nu med trycklyft.

< Ravenna

Teknik där en tjock skiva glas med färgat överfång maskeras och blästras så att mönster framträder. Fördjupningarna fylls med färgpulver. Detta ämne värms och klarglas krängs över. Namnet är inspirerat av mosaikerna i Ravenna.

< Överfång

Ett eller flera glasskikt med färgat glas krängs över en post med klarglas och blåses till ett föremål. Efter kylningen slipas/etsas ett mönster in genom de olika glasskikten.

< Underfång

I underfång ligger det färgade glaset innanför. Motiv kan skapas och föremålet blir för det mesta vida skålar eller fat.

Dessa tekniker är de vanligaste. Sedan finns det en mängd fackord till andra tillvägagångssätt för glaset är otroligt, det finns inte något annat material, som man kan göra på så många olika sätt.